ja om tio minuter slår klockan tolv o vips så blev det en ny dag.
har funderat en del idag på vilken sorts far jag kommer bli.

kommer jag bli sträng, snäll, rättvis eller kommer jag allmänt bara suga på den rollen.???
jag har ju en del erfarenhet med barn, ska jag inte sticka under stolen med.
men då har jag varit relativt sträng för att dom ska lära sig vett o etikett.
att lära barn rätt och fel måste ju vara grunden?
samtidigt ska man vara rättvis. att ge sitt barn en så bra uppfostran som möjligt är ju något alla
föräldrar strävar efter, likaså jag.
Dom flesta man pratat med har ju sagt att man ska tänka på hur man själv hade det och hur man själv va.
ska jag tänka på hur jag hade det så kommer jag få det relativit lätt men samtidigt svårt.
ska jag tänka på hur jag själv va blir jag bara mörkrädd.
vill verkligen inte att mitt barn ska växa upp och bli som mig, vill ju endå det bästa för sitt barn o ja¨
har faktiskt kommit fram till att anledningen till att farsan va så sträng som han va
va ju för att han ville ens egna bästa.
inget annat. inte för att jävlas, inte för att visa att han hade makten. utan för att han ville att det skulle bli någonting av mig och det är detsamma jag kommer vilja för mitt barn.
det är inte lång tid kvar och man blir mer o mer nervös.
känner stor oro för att jag inte kommer vara en bra pappa men dom flesta i min omgivning säger tvärtom.
att jag kommer bli en toppen pappa och så vidare.
så jag hoppas verkligen att det stämmer och jag kommer göra allt för att bli en så pass bra och rättvis pappa som möjligt.
man vet ju en hel del skräckexempel på föräldrar som inte bryr sig ett dugg om sina barn, som inte visar sin omtanke och kärlek, som inte visar engagemang och absolut inte verkar bry sig för fem öre om dom. varöfr ksaffa barn om man är så självupptagen med sitt? inte vill visa sina barn den uppmärksamhet och glädje över att dom faktiskt existerar? det är väl endå tack vare dom man kämpar för ett bättre samhälle? för barnen som idag finns och en dag ska ta över för oss och jobba och se till att samhället blir en bättre plats för oss? nej fan förstår inte varför en del föräldrar inte visar mera engagemang...
det kommer jag göra, visa min kärlek, omsorg och att jag bryr mig.
visa dom repsekt och lära din rätt och fel.
att en utbildning är viktig med mera. allt ska jag försöka visa på ett så rätt sätt som möjligt.

jag kommer säkerligen skriva ner mera tankar jag har om detta...

idag har jag då jobbat som vanligt. intressant det där hur det ena dagen kan vara relativit lugnt och för att komma tillbaka tolv timmar senare och se att det finns hur mycket som helst och göra o känna hur stressen faller på.
nej ska inte klaga, är ruggigt glad över att ha ett jobb att åka till.

Nu blir det duschen och sedan kyssa min underbara flickvän som sitter vid den andra datorn och spelar.:D
min nörd det.=) haha...

Ha de king tjingelling =)=)

Att bli pappa

När man får beskedet att man väntar barn börjar det bubbla massor olika känslor i kroppen - och det är ganska vanligt att känslorna är motstridiga. Givetvis varierar känslorna från man till man, beroende på vilken situation han är i. Man kan känna en segerkänsla eller en triumf ”jag har minsann inte lösa skott i bössan” eller ”vi fixade det” samtidigt som man blir rädd och motstridigt känner ”panik, nu sitter man fast”. Även om barnet är planerat och efterlängtat kan känslan av att man inte är helt redo infinna sig; ”nej, kan vi inte vänta lite till, jag har ju inte backpackat i Kazakstan ännu”. Hur länge man än förberett sig, är det många som ändå känner att det har gått för fort.Om barnet inte är planerat kan man också känna att man blivit lurad. Att det inte har varit fair play. Hon kanske har velat ha barn hela tiden och inte varit ärlig emot dig. Att få barn under dessa omständigheter kan leda till onödig konflikt. Mycket handlar om att förstå varandra. Tjejen har också tusen frågetecken och det bästa rådet är att man pratar med varandra om det hela. Förståelse för varandra och den andres känslor är viktigt. För tjejen händer det något både fysiskt och psykiskt. För dig händer endast något psykiskt. Men du är minst lika gravid som hon är! Viktigt är att man förstår varandra, så tala ut om era känslor, inget blir bättre av att man går och grubblar för sig själv.  Att bli pappa innebär en stor omställning i ens liv. Vanligen börjar den processen lite senare för killen än för tjejen. Man förstår det nästan inte i början och det är först när graviditeten blir synlig eller när man kan känna ett barns rörelser därinne som man verkligen förstår vad det handlar om.Känslor av glädje och stolthet bubblar inombords, samtidigt som man känner ett tungt ansvar. Hur ska jag – vi – klara allt ekonomiskt? Även om det är en förlegad syn att försörjningsansvaret ligger på killen så är det en jättevanlig känsla att mannen känner att han ska ta hand om det ekonomiska och det praktiska. En kompis som väntade sitt andra barn var hos barnmorskan tillsammans med sin tjej, varpå barnmorskan frågade: – Hur är det på nya jobbet då? – Jo, tack, det är rätt spännande… vänta? Hur vet du att jag har bytt jobb? – Nä, du vet det gör ju nästan alla som väntar sitt andra barn så jag bara chansade. Självklart stämmer det inte alltid men det är ganska talande att frågor om framtiden och trygghet blir viktigare för oss män. Detta kan vara en ursäkt att gå in mer i jobbet och kanske fly till viss del från andra saker som bekymrar en. För en del killar kan tanken på att bli pappa en ordentlig identitetskris.En del kan också känna en viss avundsjuka på tjejen. Det mesta kretsar kring henne och hur hon känner. Det är på henne som kroppen förändras och det är oftast mot henne som omgivningen riktar sin uppmärksamhet. Det kan till och med hända att man blir avundsjuk på det ofödda barnet. Dessa känslor skapar sedan skuldkänsla och killen kan drabbas av humörsvängningar, precis som tjejen gör. Förståelsen för dessa reaktioner brukar inte alls vara lika stora som för tjejen.  Vidare kan det vara så att förhållandet förändras. Nu finns det en till som ska vara med och dela på ert gemensamma liv. Tjejen kan helt gå upp i sin graviditet och killen kan känna sig bortstött eller som tredje hjulet. Ändå är tjejerna i högsta grad beroende av sin partners stöd och din roll är mycket viktigare än vad du tror. Sist men inte minst - det tar nio månader för ett barn att bli till, så det finns gott om tid att prata med varandra och göra sig redo. Viktigast är nog att man respekterar varandras känslor och har förståelse för att partnern inte beter sig så rationellt jämt. Man ska ju faktiskt vara med om bland det största som händer i livet. Vad det gäller känslor så finns det såklart inget rätt och fel. Man känner det man känner! PlanetDad har här skrivit om hur det är att bli pappa men den känslan är olika för alla människor. När vi skrev detta utgick vi i från böcker vi läst, från snack med kompisar och från vad vi själva kände inför att bli pappa.